Tidigt på morgonen den 2 juli kastade vi loss och styrde ut mot Öland. Vi hade cirka 47 distansminuter framför oss och nådde Borgholm under eftermiddagen. På vägen passerade vi Blå Jungfrun utanför Oskarshamn och mötte Gotlandsfärjan som majestätiskt gled fram över Kalmarsund. Vinden var nästan rakt sydlig hela dagen.

De sista distansen in mot Borgholm byggde sjön upp ordentligt. Vågorna kändes som att de närmade sig 2,5–3 meter, men vi satt torra och trygga bakom sprayhooden. Det är en skön känsla när båten bara går på, trots att havet visar musklerna.
Väl inne i hamnen fick vi avvakta medan en norsk segelbåt på runt 40 fot kämpade med tilläggningen i den friska sidvinden. Han gjorde flera försök innan det till slut gick vägen.

Vi styrde längst in i hamnen och siktade på en plats på den innersta flytbryggan. Med fart och sidvind gick vi rakt in mot bryggan. Angela ropade något till mig, men i vinden hörde jag inte vad hon sa. En man på bryggan skrek plötsligt: ”Stopp, stopp!” Jag slog i backen för fullt. Två personer på land fick tag i fören och höll upp Sommarro mot vinden så att Angela kunde få fast tamparna.
Efteråt fick jag förklarat vad dramatiken handlat om – stegen i fören var nerfällt, och det var på håret att det tog i flytbryggan. Troligen hade det fällts ner av vågorna under seglingen. Vi fick tipset att alltid säkra stegen med en segelstropp. En sådan där lärdom man tar med sig.

När vi väl kommit iland sökte vi lä på torget. Majken hittade en fantastisk pizzeria via Google – Rosmarino – som varmt kan rekommenderas. Efter en dag på havet satt italiensk öl extra fint.

Dagen därpå besökte vi Borgholms slott och passade även på att nyttja gästhamnens/hotellets simhall och bastu, vilket ingick i hamnavgiften. En riktig bonus! Kvällen avslutades med ännu ett restaurangbesök och en vacker – om än blåsig – solnedgång över Kalmarsund.