Ungefär klockan sju på morgonen kastade vi loss från Kalmar och satte kurs mot Karlskrona. En dagssegling på cirka 55 distans väntade – hem till Karlskrona Segelsällskap på Dragsö. Totalt tog sträckan runt 9,5 timmar.

Vädret bjöd på en salig blandning: mulet emellanåt och bitvis rak motvind som fick oss att jobba för varje sjömil. Men det är ju det som är segling – lite kamp, lite tålamod och desto mer belöning. Angela lagade middag ombord som vi åt ute i sittbrunnen medan båten stadigt tog oss söderut. Mitt ute på Kalmarsund hann vi till och med spela gitarr, cello och fiol. Det är något speciellt med musik över öppet vatten – tonerna bär långt och stunden känns nästan högtidlig.

När vi gled in mellan Torhamn och Långören infann sig den där hemtama känslan. Man är nästan framme när man når sina egna vatten. Vi valde att gå inomskärs och passerade under Senorenbron – alltid lika pirrigt. Vår mast är cirka 16,5 meter över havet och bron har en segelfri höjd på 18,1 meter. Det innebär 1,6 meter tillgodo – på pappret fullt tillräckligt, men underifrån ser det onekligen ut som att masttoppen ska ta i när som helst. Några bilar tutade när vi gled under bron, vilket bara förstärkte känslan av att vara mitt i ett litet äventyr.

Att lägga till på Dragsö kändes speciellt. Vår plats mäter 4 x 7 meter och Sommarro är ungefär 11 meter lång och 3,70 bred – det är lite annat än när Ingalill låg där, med sina 5,75 meter på längden och 2,41 i bredd. Det blev plötsligt väldigt tydligt hur mycket båt vi faktiskt har nu. Men hon gled in fint, och det kändes stort att för första gången lägga till hemma med Sommarro.

Kvällen avslutades vid långborden på Dragsö i solnedgången. En stilla, varm känsla spred sig – Sommarro var hemma. Hon hade gjort resan från Gävle till Karlskrona veckorna före midsommar och fram till den 7 juli. Nu låg hon där hon hör hemma. 🌅