Efter några dagar i Wästerviks Segelsällskaps gästhamn satte vi segel mot Blankaholm. Vi hade fått höra att det fanns möjlighet att låna en mastkran där, med hopp om att kunna klättra upp och laga vindmätaren samt dra ett spinnakerfall – vi hade nämligen bara ett fall till genuan.
Jag klättrade upp drygt 16 meter i mastkranen och stod där uppe i nästan en timme. Trots ihärdiga försök lyckades jag varken få liv i vindmätaren eller få igenom något nytt fall. När jag till slut tog mig ner igen hade fötterna domnat bort helt. Då stod det klart för oss att mastproblemen fick vänta till hösten, när det ändå var dags att masta av.
I Blankaholm tog vi igen oss ordentligt. Det blev bad, glass och lugna stunder i solen. En stillsam och mysig natt i hamnen rundade av vistelsen på bästa sätt.